Stefan Sauk föreläser tillsammans med hjärnforskare om att tala eller dö
Vad händer när en skådespelare möter en hjärnforskare och de börjar diskutera hur vi människor agerar när vi ska tala inför grupp? I det här fallet, när Stefan Sauk träffade Jan Marcusson, blev resultatet en gemensam bok och föreläsningar om att tala eller dö.
3 december 2013, uppdaterad: 4 december 2013
Text och bild: Sandra Hiort
– Jag kom in på det här med föreläsningar om att få fram sitt budskap efter att ha hjälpt en familjejurist med en slutplädering. Vi gick igenom hur han skulle agera för att göra största möjliga intryck på juryn. Efter det coachade jag fler advokater och det i sin tur ledde till att jag började träna stora ledningsgrupper i muntlig framställan, både individuellt och i grupp, säger Stefan Sauk.
Skådespelaren Stefan Sauk träffade hjärnforskaren Jan Marcusson genom sitt arbete med Alzheimerfonden. De började prata om det här med hur vi fungerar när vi ska tala inför andra, utifrån två olika infallsvinklar. Jan ur ett mer biologiskt perspektiv, vad som händer i hjärna och kropp när vi utsätts för stresspåslaget ett framförande innebär. Stefan med gestaltning som utgångspunkt – hur man på bästa sätt förmedlar en känsla och ett budskap. Tillsammans kände de att de kunde bidra med att ge perspektiv även till andra.
– I mitt jobb som professor vid Linköpings Universitet utbildar jag bland annat läkare och vårdpersonal i hur hjärnan fungerar. Föreläser om vad som händer med oss när vi blir stressade, om psykologiska perspektiv och om att övervinna rädslor, säger Jan, som tränar människor i att prestera när det verkligen gäller.
Och visst känner vi alla igen oss i att det händer saker i både knopp och kropp när vi ska ställa oss och tala inför en grupp? För även om inte alla drabbas av tunghäfta, hjärtklappning och häftiga svettningar så är det en ansträngning att stå där och bli bedömd. För bedömda, det blir vi.
– Första intrycket har en avgörande betydelse, säger Jan, blir inte det bra så kommer du att jobba länge i uppförsbacke.
– Hur lång tid tar det innan någon har bildat sig en uppfattning om dig? frågar Stefan.
(– Sekunder, svarar jag.)
Stefan håller upp tre fingrar.
– TRE sekunder. Du hinner inte börja prata innan varje individ har bildat sig en uppfattning om dig.
Jan fortsätter:
– Innan du ens öppnar munnen har publiken tagit in dig. Du sänder ut signaler bara du kommer ut på scenen. HUR du säger någonting är också avgörande, precis som hur och var du väljer att stå, hur du rör dig, agerar, positionerar dig. En ledare högt upp i ett företag kan till exempel förminska sig själv rejält genom att ställa sig långt bak.
Enligt Stefan och Jan är det tre saker som måste samspela, som är direkt avgörande för om du kommer att lyckas med ett framförande eller inte.
– Tanke, beteende och känsla måste signalera samma budskap, säger Jan och fortsätter:
– Om jag, när jag pratar, förmedlar en känsla som säger samma sak som orden som kommer ur min mun och om dessutom mitt kroppsspråk signalerar samma budskap - då lyckas jag med min presentation. Men bara då.
Vad är det då egentligen som händer i oss när vi ställer oss framför en grupp och ska säga någonting? Varför kommer obehagskänslorna som ibland till och med tar över och gör oss så nervösa att vi har svårt att få fram något vettigt?
– Det är reptilhjärnan som slår till, ett genetiskt arv, säger Stefan.
– Man är rädd för att inte duga, inte bli älskad, att bli utesluten ur gruppen och sammanhanget, fortsätter Jan, ingen vill stå där med skammen att inte duga.
– Att bli levande död! (Stefan)
– Vi har sådana program i oss, vet vi det så kan vi hantera det. Och istället hitta trygghet i att det finns någon eller några som älskar mig i andra sammanhang, det behöver inte vara där och då. Bär vi med oss det, kan det stärka vår självkänsla och vårt självförtroende. Samtidigt är det en belöningskraft att kasta sig ut, det kan vara värt det för att utvecklas, säger Jan.
Stefan: – Alltid när vi träffar människor, eller går ut på en scen, slår skyddsmekanismen in. På ett annat plan avgör vi om någon är ett hot mot oss eller inte, det händer oss hela tiden. Men vi ska också komma ihåg att vi i Sverige är bortskämda med att inte behöva få reda på vad som händer när det VERKLIGEN gäller. Jag har varit mycket i Afrika, bland annat startat en skola i Kenya, där har jag sett vad som händer när du blir hotad på riktigt (han håller upp två fingrar mot tinningen, formar handen som en pistol), då slår reptilhjärnan in på riktigt och du reagerar helt på instinkt.
Hur gör man då, för att lära sig hantera stresspåslaget och för att lyckas med ett framträdande?
Jan svarar: – 1. Förbered dig väl, se till att kunna din läxa i sömnen. 2. Öva flera gånger i så verklig miljö som möjligt. Utsätt dig för ett litet stress/ångest-påslag och försök sedan att öka svårighetsgraden. Då vänjer du kropp och tanke på att uthärda obehagskänslan, som långsamt kommer att avta. Medvetenheten om att du reagerar med obehag men ändå klarar av att prestera gör dig tryggare.
Stefan: – Jag brukar säga att det egentligen bara är tre saker du behöver tänka på för att lyckas med ett framträdande 1 förberedelse, 2 förberedelse och 3 FÖRBEREDELSE.
Jan: – Ja, kan du inte läxan så ska du inte gå ut på scenen. Repetera, och anpassa det du säger efter vem du ska möta.
Stefan: – Många krånglar till det när de ska hålla sitt framförande, när jag coachar så brukar jag be den som ska tala att förklara för mig vad det är han eller hon vill säga. Så som de berättar för mig – det är precis så de ska förklara för andra också. Utgå från dig själv, då blir det bra. Vi tycks nästan alltid tro att vi inte räcker till som vi är som människor utan försöker klä oss i någon slags påtagen trovärdighet. Eller så är vi helt enkelt bara drabbade av jante… ”Inte ska väl jag…”
Jan: – En enkel grej man kan börja med att tänka på i en prestation är att hitta en hake in. En krok som fångar uppmärksamheten, gör att man går rakt på. Hitta något vettigt att säga innan du presenterar dig så är det lättare att prata sen när du redan har allas uppmärksamhet.
Stefan: – Sedan finns det fysiska saker vi kan tänka på, vi gör alltid samma fel på scen. Folks rädslor tar sig fysiska uttryck, allt som finns på insidan syns på utsidan. Sådant går att träna bort.
Och sen, när man har koll på sig själv, på hur man fungerar, då kan man börja fundera på hur man berör…
Stefan: – Du måsta blanda in känsla för att beröra. Jag tycker till exempel om att få folk att skratta och varva det med allvar.
Jan: – Jag är mer allvarlig och konkret. Vi kompletterar nog varandra med humor och allvar, kontraster gör det tydligare. Men jag jobbar också med känsla. Ibland när jag föreläser så kan jag nästan känna mig för berörd själv. Vara nära gråten. Men det är då det blir riktigt bra också. Och tar man en paus och samlar sig, och verkligen vågar ta den pausen så blir det ännu bättre.
Men även två proffs fortsätter att känna adrenalinpåslaget när de går ut på scenen, skillnaden är att de har lärt sig hantera det.
Stefan: – Mitt fokus höjs absolut när det blir skarpt läge. Men även om jag kan känna av ett visst nervpåslag så hanterar jag det, ställer in skärpa, fokuserar, går in för prestationen. När jag gjorde föreställningen Smutsiga ögon hade vi ingen sufflös som kunde rädda oss om vi kom av oss i replikerna, då lade jag ett manus bakom scenen bara för att känna mig trygg i känslan att jag kunde gå och kolla i manuset. Även om jag aldrig behövde använda det så var det en trygghet att veta att det fanns där.
Jan: – Jag kan också bli nervös, få stresspåslag. Bara här om dagen fick jag det tills jag kom på att det berodde på jag inte hade någon krok. Men är jag förberedd känner jag mig trygg, även om tekniken inte fungerar, då vet jag att jag kan köra föreläsningen a cappella.
Tillsammans har Jan och Stefan skrivit en bok med titeln Tala eller dö som kommer ut 2014.
Vill du veta mer om föreläsningen eller boka Stefan och Jan, hör av dig till Lindau Artist & Talare: info@lindau.se, 08-23 99 00
Se alla inom temat här
