30 år av hits - Tommy Ekman och Micke Syd
Micke Syd och Tommy Ekman har levererat dunderhits på stora scener i över 30 år nu. Men det är först på senare år som de valt att ta klivet ända längst fram i rampljuset.
29 maj 2014, uppdaterad: 30 maj 2014
Text: Sandra Hiort Foto: Thorleif Robertsson
– Det är lite som i den där dokumentären ”Twenty feet from stardome”, säger Micke Syd.
Filmen handlar om bakgrundssångare som under många år backat upp frontfigurer. Men så kommer den till slut – deras tid att stå längst fram i rampljuset. Filmtexten säger ”Miljontals människor har hört deras röster men ingen vet vad de heter”. Så är det förstås inte med vare sig Micke Syd eller Tommy Ekman. Deras namn har vi haft koll på sedan hockeyfrillor och neonfärger var ett absolut måste. Föddes man före 80-talet har man troligtvis dansat loss till Mickes trumtakter i Gyllene Tider-hits och skrålat med i många låtar från Freestyle och Style – där ju Tommy var en av medlemmarna. (Ärligt talat – erkänn att låtar som ”Vill ha dej”, ”Flickorna på TV 2”, ”Fantasi”, ”Sommartider”, ”Dover-Calais” och ”(Kom så ska vi) Leva livet” väcker en hel del galna minnen!)
Micke fortsätter:
– Men just de där faktiskt rent fysiska stegen på scenen, som är skillnaden på att vara frontfigur eller inte, är väldigt långa steg.
För som han också säger: ”Det finns en anledning till att man väljer bakgrundsrollen på scenen.”I Tommys fall har det till stor del handlat om rädsla. Rent av scenskräck. Något som han jobbat mycket med att träna bort – genom att börja lita på sig själv.
– Man kan träna på en sak och när man har gjort den så kan man få en illusion av kontroll, inte tycka det är lika läskigt nästa gång. Men så gör man något nytt och så blir det läskigt igen. Tränar man istället på att verkligen lita på sig själv så spelar det ingen roll vilken situation du hamnar i, det är ju alltid DU som är där, säger Tommy.
Bland annat har hästhoppning hjälpt honom släppa kontrollen.
– Ibland är det bra att låta kontrollen vara någon annanstans och på hästryggen har man ingen aning om vad som ska hända. Men om du är i stunden – där och då – så kan du kontrollera situationen när den kommer. Nuförtiden försöker jag hantera saker när de dyker upp istället för att lägga tid på att oroa mig över sådant jag ändå inte kan påverka. Men det har varit en lång process hit!
Mickes långa process handlar om ett helt livsprojekt faktiskt – i personlig utveckling . Att hitta vägar till att bli en bättre, gladare människa, make, pappa...
– Jag har alltid haft någon slags allvarsam lek med mig själv. Gått in djupt i sorg, ilska och bitterhet emellanåt. Jag är helt klart en känslomänniska. Men det viktigaste i livet är relationer och den kanske allra viktigaste är den vi oftast glömmer bort – den till oss själva. När saker och ting förändras i mig – då förändras världen. Så är det. Men det är ibland en utmaning att komma ihåg, och en evig resa.
Efter Gyllene Tider-turnén 1996 utbildade Micke sig till kinesolog.
– Det var i samband med min skilsmässa, jag kände att det hjälpte mig att hitta hem i frågorna om livet som jag hade då. Efter det har det fortsatt med en rad olika utbildningar och kurser.
Alla med målet att utmana sig själv.
– Jag tycker om att möta mig själv och jag har lärt mig att våga möta även det som är jobbigt – det blir alltid bättre efteråt. Jag är nyfiken på vad som händer i oss, vill veta vad som händer i mig – och om reaktioner och känslor går att förändra och kanske få att släppa. Vi har alla olika obehagliga tankar och känslor som väcks till liv i olika situationer.
När Tommy tar hästar till hjälp så tar Micke fram verktyget EFT, Emotional Freedom Techniques. En metod där man bland annat genom att knacka på akupunkturpunkter lugnar känslohjärnan och det autonoma nervsystemet. Micke har det hjälpt att hantera både stress och emotionella triggare.
– Det finns så mycket stress i våra liv och den bara ökar, vi behöver bra verktyg för att hjälpa oss själva. Jag skulle gärna hjälpa andra mer med det. Och allra helst väva ihop det med trummisen Micke – använda fler sidor av mig själv.
Det var för 5–6 år sedan som Tommy och Micke började jobba tillsammans, även om de följt varandra mer eller mindre i 35 år. Från att de båda haft rollen som den trygga att luta sig emot, lite i bakgrunden på scenen, började de flytta fokus framåt. ”Från musiker till entertainer”, som Micke säger. Något som han själv fick smak på i en Ullevikonsert med Gyllene Tider 2004.
– Jag sjöng ”Min tjej och jag”. 60 000 pers stod och skrek. På MIG! Det var en helt surrealistisk men fantastisk känsla. Jag var tvungen att presentera mig igen, backa och gå fram en gång till för en ny omgång applåder. Njuta av stunden. Samtidigt så kan det vara minst lika häftigt att få ögonkontakt med bara en person också, att samtala med ögonen. Se att det händer saker där inne i huvudet på den andra personen.
Tommy: – Det där är något som Micke har lärt mig, scennärvaro. Jag brukade alltid fästa blicken någonstans på väggen bakom publiken.
Micke: – Jamen folk ser att du ser.
Tommy: – Och när man vågar så är det häftigt. Men det finns alltid den där en på hundra som ser ut som att han eller hon är uttråkad och tycker det är skitdåligt.
Micke: – Hur du tittar på personer triggar igång saker i den. Precis som det gör i oss. Men ler du och inkluderar den personen i din värld så kan du oftast vända även den som verkar skeptisk.
Tommy: – Ja, och att de tycker det suger är ju något man läser in själv, det behöver inte ens vara så. Men det är jätteläskigt. Fortfarande. Trots många år på scenen. Och även fast det till och med hänt att just den personen man tror tycker det är dåligt har varit den som kommit fram och tackat mest efteråt.
Vad bra publikmottagande kan göra har Tommy koll på. Det var just ett sådant som fick den sista scenskräcken att släppa. Faktiskt bara för bara något år sedan.
– Jag var på turné med Ladies Night. Skulle gå upp helt själv på scenen, direkt efter Eric Saade. Jag höll på att gå i bitar, hela kroppen skrek ”NEJ”. Jag tänkte ”jag kan inte göra det här”. Och samtidigt fanns det förstås ingen återvändo. Jag var helt enkelt tvungen att lita på att jag skulle klara det.
Micke: – Han fullkomligt ägde hela stället. Folk var som tokiga. Det var helt galet kul att se!
Tommy visar en bild på sin dator – flera tusen tjejer och kvinnor skriker och viftar med armarna.
– Ja, det gick bra, säger han och ler.
– Man måste göra saker utanför sin bekvämlighetszon. Inte bli fixerad vid vad man inte kan utan fokusera på ATT DU KAN. Börjar du backa så kryper linjerna kring den där zonen närmre och närmre dig, till slut vågar du inte göra någonting!
Micke: – Vibben av att alla är med är fantastisk. Och publiken känner allt som händer på scen. Har du kul på scenen så är det vad du förmedlar också.
Tommy: – Du välter stället med rätt inställning!
”30 år av hits” uppträder de med. En blandning av låtar från Gyllene Tider, Freestyle och Style.
Micke: – Tillsammans har vi en repertoar som inte ber om ursäkt för sig. Blir det inte bra när vi spelar så är det oss det beror på, vårt framförande. Inte låtarna. Haha.
Tommy: – Spela är fortfarande det roligaste vi vet.
Micke: – Och nu blir det en resa i sig att se varandra växa också, och i att själv växa. Att känna att vi kan göra skillnad och visa att vi kan mer än det vi gjort tidigare. Vi är inte bara de gamla flickidolerna från förr.
Det där med flickidoler har kanske gått över i ett bredare begrepp – idoler helt enkelt, punkt. Bekräftelse på att de är grymma musiker, och numera även underhållare, får de i alla fall varje gång de uppträder.
Tommy: – Som för något år sedan när vi gjorde ett singbackjobb för Handelshögskolan. Vi kom dit, hade fått höra att det skulle vara 80-talskväll och förväntade oss lite drag. Det var sittning vid runda bord, helt tänt, väldigt städat! Vi tänkte shit, hur ska det här gå? Men vi drog igång och rätt var det var så stod de på stolarna och vrålade med i låtarna. Dessutom var det yngre studenter där som bokade oss till en fest strax efter. Vårt koncept funkar helt enkelt på alla åldrar.
Micke: – Vi vet var kraften finns, vi är rutinerade och har gjort det här länge nu. Vi är bra på det. Fan vad vi får till det, haha! Vi står ju där och uppträder för att ha kul vi med, bjussar på oss själva.
Förutom att stå på scenen jobbar de med företag på olika sätt, spelar in låtar eller pratar om stresshantering och personlig utveckling. Utifrån sina egna, unika erfarenheter.
Hur går det då, Micke? För bakgrundssångarna i filmen du pratade om, ”Twenty feet from stardome”?
– De får kliva fram, visa mer av sig själva, berätta sina personliga berättelser och uppträda längst fram i rampljuset. Och gör det såklart helt fantastiskt!
Se alla inom temat här
