En stjärnklar syskonduo
I höst gör syskonen Sarah Dawn Finer och Rennie Mirro show ihop för första gången. Det blir ett färgsprakande och multikulturellt jultema på Grand Hôtel. Jag träffar dem där och får hänga med dem i ett spännande samtal om en brokig familjs artisteri, passioner, traditioner och kärlek till varandra.
Text: Malin Svensson
12 oktober 2012, uppdaterad: 4 juni 2013
Vi ses en måndagsmorgon på Grand Hôtel i Stockholm som blir en av de första och sista soliga septemberdagarna för i år. Sarah Dawn Finer är redan på plats, färdigsminkad inför fotograferingen. En stund senare rusar Rennie Mirro in. Han har knappt hunnit sova från gårdagens föreställning på Stadsteatern. Hans medspelare Karl Dyall har blivit sjuk och kanske måste hans ersättare ringas in. Telefonen går varm.
Det är mycket på gång nu för både Sarah och Rennie. Sarah släpper i höst sin första svenskskrivna platta samtidigt som hon spelar in en långfilmskomedi. Och Rennie spelar Sammy Davies Jr flera kvällar i veckan samtidigt som jobbet som scenkoreograf i Melodifestivalen tar fart för tredje året. Dessutom ska de snart stå på scenen för första gången ihop och göra julshow på Grand Hôtel tillsammans med Karl Dyall som de närmast ser som en familjemedlem.
Vad kommer man få se i showen Happy Holiday?
Rennie: Vi ska försöka ge en försmak på det som kommer när julhetsen har lagt sig och allt är lugnt. Det blir en slags hyllning till ledigheten.
Sarah: Alla vi tre har helt olika bakgrunder och relationer till julfirandet än vad kanske gemene man har här i Sverige. Vi är uppvuxna i Sverige men Rennie och jag har ett amerikanskt påbrå och jag har även ett engelskt, Kalle har en västindisk bakgrund så räkna med att det blir en multikulti-jul.
Det är första gången syskonen gör show tillsammans. Rennie är klassiskt skolad balettdansare och även om han, liksom sin syster, sjunger fantastiskt så är dansen hans trygga bas. Han har medverkat i många musikaler och de senaste åren har han arbetat som bidragsproducent och scenkoreograf för Melodifestivalen, senast med Loreens vinnarlåt Euphoria. Sarah har också jobbat en hel del med teater och film innan hon slog igenom ordentligt och vann Melodifestivalen 2007. Nu har de fått helt fria händer att skapa underhållning i en timma och en kvart och det ska bli en njutning för dem själva att äntligen kunna uppträda tillsammans, men också en utmaning. Kort och gott, det blir mycket dans och musik – American songbook möter nutidsentertainers. Till speciella nummer och sketcher tar de hjälp av erkända manusförfattare som Calle Norlén och Katrin Sundberg.
Hur kommer ni utmana er själva?
Rennie: För mig och Kalle kan det bli något trestämmigt för det är något jag varken kan eller har gjort. Vi vill också göra ett dansnummer med Sarah, ett med komiska inslag.
Sarah: Det är nog mer ångest för mig än för dig att du ska sjunga i stämmor.
Rennie: Sarah rör sig jättefint, det är bara själva grejen när vi säger att vi ska göra det som det tar stopp.
Sarah: Han koreograferade två av mina nummer i Melodifestivalen och jag kände mig som en analfabet. Han gör den lättaste koreografin som finns för oss och ändå är jag tvungen att tänka vilket ben jag ska använda. Men nu kan jag komma undan med att jag har två av Sveriges bästa dansare bredvid mig.
Det skiljer nästan tio år mellan Rennie som är 40 och Sarah som är 31. Rennie flyttade hemifrån när Sarah var sju år men de senaste tio åren har de blivit extremt nära kompisar, de umgås mycket och delar med sig av sina jobb. Produktionsmässigt är de därför väldigt bekväma med varandra, att komma på idéer och vara kreativa.
Vad uppskattar ni mest hos varandra?
Sarah: Rennie har ett stort lugn som jag alltid eftersträvat att ha. Han är bra på att koncentrera sig på det han ska göra i en rollprestation medan jag är mer mån om att allt ska funka.
Rennie: Både jag och Kalle är lite ”hur fel kan det bli” och jag tror att vi ska lära oss av den enorma struktur Sarah har. Hon har också ett enormt driv, jag saknar det ibland men nu ska jag haka på det.
Rennie berättar att han är uppvuxen med två systrar, Sarah och mellansystern Zoie, och Madonna-låtar. Han tyckte det lät rätt illa. Det var först när han hörde Sarah på en konsert med kören One Voice som det slog honom att han inte hade hört hennes röst för vad den varit innan. Att få stå på scenen med Sarah ser han idag som ett jätteprivilegium. Sarah uppskattar å andra sidan Rennies renhet och tydlighet som artist.
Sarah: När jag såg honom nu i senaste showen om Sammy Davies Jr är det som att titta på ett konstverk ibland för det är så otroligt vackert när han dansar. Han gör den typen av entertainment som var på 50- och 60-talet, den är klassisk och tidlös och det är häftigt.
Rennie: Mina förebilder kommer från den eran. Det är Jane Kelly, Sammy Davies, Fred Astaire, de var så otroligt tydliga. Däremot är jag inte i närheten av att vara samma perfektionist som de var och som Sarah är. Det känns alltid väldigt ledigt och lätt när man kollar på henne men vi som känner henne vet hur mycket arbete som ligger bakom.
I privatlivet är det Rennie som är den disciplinerade. 10 år som balettdansare på Kungliga Operan har gett avtryck, det har också gjort honom bekväm att ingå i en ensemble. För Sarah känns scenen inte lika självklar.
Hur kommer det sig att båda ni blev artister?
Sarah: Att förmedla, beröra och vara kreativ har alltid varit självklart men inte att vara artist. Om jag hittade ett annat sätt att kanalisera mina känslor, om det berörde mig lika mycket som musik gör, så hade jag kunnat välja den vägen för det hade varit lättare att ha ett vanligt jobb.
Rennie: Jag skulle bli fotbollsspelare när jag var liten men jag kom ingenstans, jag började dansa så pass tidigt. Jag kunde inte sitta still så det var min mammas och min första lärares beslut. Sedan har jag alltid letat efter ett sammanhang att tillhöra och det fick jag med en grupp med killar som jag började dansa med senare. Jag har aldrig tagit ett medvetet beslut direkt, det ena har lett till det andra och jag har aldrig ångrat det.
Men det räcker med att skrapa lite grann på familjeytan så hittar man artisteriet i alla släktgrenar. Deras mamma Francine är dansterapeut, Sarahs farmor Dorothy är sångprofessor, Rennies pappa Eric Bibb är bluesmusiker och Rennies farfar Leon var musikalartist i New York.
Hur tycker ni det är jobba med showbiz här i Sverige?
Sarah: Som utövare av konstformen har vi många extremt begåvade människor här. Sedan är tyvärr utbudet extremt litet. Var finns livemusiken i Stockholm och var finns modet att sätta upp egna grejer? Det är få som vågar ta risker. Vi har haft tur att få vara med i stora kommersiella sammanhang. Kanske skulle svenska folket kunna bli bättre på att betala för underhållning. De är bra på det i småstäder men storstadspubliken är lite mer mättad.
Rennie: Fanns det fler artistjobb för fler tillfällen tror jag också att det skulle kunna ändra situationen, då skulle man inte behöva ta lika mycket betalt för varje biljett.
Sarah: TV-underhållningsutbudet är också skrämmande dåligt. Vi har inga underhållningsprogram längre, allt ska lekas och tävlas. Jag växte upp med bra program som 24 karat, Sju till nio och Måndagsbörsen. Nu styrs man istället mer av sociala medier och man försöker få ut budskapet på andra sätt.
Man har fått börja pitcha sig själv mer alltså?
Sarah: Ja, absolut. Happy Holiday-showen på Grand kom ju till för att vi ville vara här, det går inte att vänta på att någon ska börja ringa.
Rennie: Man har fått lära sig att sälja sig själv och det är inte så lätt. Men samtidigt är det kul att sätta ihop en presentation av vad man vill göra. Den känslan att ha sått ett frö för några år sedan till att det verkligen blir av, det är häftigt.
Hemma hos familjen Finer Mirro är julen en helig högtid då alla träffas, inte av religiösa skäl, utan mer för att alla brukar jobba så mycket under november och december. Julfirandet är multitraditionellt skulle man kunna säga då deras gemensamma mamma är från New York och har en judisk bakgrund, Rennies pappa är från New York med kristen bakgrund, Sarahs pappa har engelsk bakgrund och deras syster är gift med en libysk man med muslimsk bakgrund.
Sarah: Så julbordet består av mat – från julskinka och halal-slaktad kyckling till kosherlamm och christmas pudding. Till det kommer engelska julsånger och en klädd julgran.
Familjen brukar alltid fira jul hemma. 2004 var ett undantag då de istället för att köpa julklappar hyrde ett nybyggt lyxhus i Åre.
Sarah: Vi som är betongbarn, uppvuxna i kollektiv på Odenplan och inte kan ett skit om att åka skidor tänkte att nu ska vi göra en sådan där svensk jul – åka upp till snön och åka längdskidor och allt ska vara så där superidylliskt.
Rennie: Och så plötsligt sprängs spisen och Sarah blir brännskadad i ansiktet, det blir kaos och all julmat förstörs. Men det som var häftigt med det var att vi istället fick fira julen med dem som ägde huset och för första gången fick jag nog känslan av vad jul verkligen är.
Sarah: Ja, det blev en eftertänksam jul. Vi var verkligen bara glada över att vara tillsammans. Den Karl-Bertil Jonsson-julen hade jag aldrig upplevt på nära håll tidigare.
Hur var det växa upp i kollektiv?
Sarah: När våra föräldrar kom till Sverige bodde de runt på många olika sätt innan de bestämde de sig för att flytta ihop med flera till en stor lägenhet på 225 kvadrat. De kom ju från New York där kollektiv är vanligare, det var den tidseran också så det var inte så himla konstigt att flera likasinnade kulturakademiker, hippiefamiljer, gick ihop. Under en period bodde Rennies pappa och hans dåvarande flickvän där också men när jag kom då blev vi som en vanlig familj med några inneboende tills jag var 7-8 år.
Rennie: Du förstår vilken ångest jag fick av att se filmen Tillsammans när den kom.
Under en period när båda letade lägenhet som vuxna bestämde de sig för att flytta ihop i en jättestor lägenhet – på Odenplan. De skulle hem. Den julen kommer Rennie ihåg. Folk kom och gick hela dagarna och de var väldigt bekväma med det. Det tackar de sina sociala föräldrar för idag.
Rennie: Vi har vänner som firar med oss, det är självklart för dem att alla ska vara med. Så är det ju inte överallt. Men här är det öppet på alla sätt – allt ska ut och konflikter löses vid matbordet.
Sarah Dawn Finer är aktuell med sin fjärde platta ”Sanningen kommer om natten” som släpptes 10 oktober och som blir den första på svenska. När låten Kärleksvisan kom ut för två år sedan och fick ett fint mottagande förstod hon att det fanns en önskan om att höra hennes musik på svenska. Även om Sarah är uppvuxen i Sverige så är engelskan hennes förstaspråk, för att få till texterna på det sättet hon ville bestämde hon sig för att ta hjälp. Sarah: Jag har haft det som ett stående uttryck i många år att man skulle vilja hitta sin Mauro. Till slut sa vi ”Ska vi inte bara fråga Mauro Scocco om han vill vara med?”. Och det ville han.
Texterna har kommit till som ett växelspel mellan Sarah och Mauro genom att hon skrivit till honom och berättat om saker hon varit med om. Han har sedan översatt det. Röda tråden är kärlek.
Sarah: Som det geni Mauro är får han det att kännas precis så där personligt som jag ville. Det är hoppfullt, kärleksfullt och väldigt vemodigt. Att skriva om glädje är inte riktigt min grej, det är inte det jag är intresserad av att berätta. Framför allt är det här något som jag tror alla känner igen sig i, relationen till sig själv och andra.
Hon har också tagit upp skådespeleriet igen och medverkar med en biroll i den romantiska långfilmskomedien ”Kärlek Deluxe” som har premiär nästa höst. Men fler Melodifestivaler blir det inte, istället blir det turné med nya plattan i vår.
Sarah: Jag vill göra lite av varje – konstant utmana mig själv och lära mig mer. Det passar mig.
Rennie hade urpremiär med musikalen From Sammy with love tillsammans med Karl Dyall på Stockholms Stadsteater i augusti. Idén kom under första året som de spelade Singin’ in the rain. I premiärpresent gav han Kalle en bok om Sammy Davies.
Rennie: Sammy hade ett så otroligt turbulent privatliv. När det var dags att gå på scenen då plöjde han bara på och jag var helt fascinerad. Jag och Kalle befann oss lite i samma situation, jag genomgick en separation och Kalle hade återkommande problem med diskbråck. Vi delade loge så vi satt ofta och bara tittade på varandra och tyckte att det är helt sjukt. Hur gjorde han det en hel livstid?
Manusförfattaren kände att det kunde vara en häftig kontrast att väva in deras egna liv till det de berättade om Sammy, som var en dörröppnare för svarta inom amerikansk showbiz.
Rennie: Vi är ju en produkt av det han kämpade så hårt för. Både jag och Kalle har vuxit upp med vita mammor och svarta pappor. Därför var det här en extra jobbig repperiod, jag visste ju inte ens om jag var klar med det jag berättade om mig själv. Men vi hittade en fin balans och fick ihop en historia där man som publik kanske kan tilltalas av att man känner igen sig i utanförskapet. Alla har en period eller situation i livet där vi känt att vi inte tillhör.
Rennie lärde känna Kalle på 80-talet då alla hängde vid Odenplan där han och Sarah bodde, innan det flyttades till Kungsträdgården och breakdancen slog igenom.
Rennie: Det var egentligen då vi lärde känna varandra ordentligt. Vi kommer från två helt olika dansbakgrunder men så upptäcker man att man har samma referenser. Sedan dess vet jag inte hur många musikaler vi gjort ihop. Vi driver också två crossfit-gym ihop, det är få förunnat att hitta någon som man klickar med så bra.
Förutom musikalen och julshowen börjar Rennie nu jobba med Melodifestivalen för tredje året. Hur involverad han kommer vara i Eurovision Song Contest vet han inte exakt.
Rennie: Om man har jättemycket med den inhemska tävlingen att göra så kanske man inte får lika mycket utrymme i Eurovision men jag hoppas få vara med på något kreativt hörn. Det är ju så kul att sitta och spåna idéer när det finns en budget som är utöver det vanliga.
Se alla inom temat här
